Det är måndag morgon, jag står vid mitt skåp och tar mina saker för att gå till religion lektionen. Jag är klar före Sophie, som alltid, och får stå och vänta på henne. Plötsligt händer det, som i slowmotion, jag ser en flicka, söt sådan, längst ner en koridoren, hon tjuter till, vinkar och jag ser hennes vita leende väldigt tydligt tillsammans med hennes solbrända kropp. Jag skriker till av glädje! och börjar springa, hon börjar också springa. Vi springer och springer och springer, gud vad lång korridoren känns helt plötsligt! Vi springer och springer och slänger upp armarna och famnar om varandra. Kramas jätte hårt och länge och tjuter fortfarande av lycka!

Äntligen är hon hemma, min älsklings Helena!